Vira upplevde stor popularitet i Sverige från tidigt 1800-tal till omkring mitten av 1900-talet. Detta kortspel är en blandning av äldre spel som lomber och boston. Enligt spelboken "Lyckans talisman" från 1818 beskrivs Vira som en nyskapelse i Sverige som på kort tid fått ett omfattande erkännande landet över. Spelboken påpekar att spelet spelades över hela Sverige och det fanns knappast en provins eller stad där Vira inte var populärt.
Spelregler
Vira är ett budbaserat stickspel vanligtvis med tre aktiva spelare i varje runda, även om det ibland spelas med fyra personer där en spelare sitter över per omgång. En normal kortlek på 52 kort används, och varje spelare får 13 kort medan resterande 13 kort utgör en talong. Som i bridge, har Vira olika typer av kontrakt. En spelare agerar som ensam spelförare mot de två övriga och budgivningen bestämmer både spelförare och spelkontrakt.
Det finns en rad olika kontrakt i Vira. Bland dessa finns trumfspel där spelföraren ska vinna minst ett specificerat antal stick, och misärspel där målet är att undvika att ta några stick alls. Hur spelföraren kan använda talongen varierar också; i köpspel kan spelföraren köpa valfria kort, medan i solospel är enbart givarhandens kort tillgängliga och i gaskspel används hela talongen. Trumffärgen kan väljas på olika sätt beroende på kontraktstyp.
Sticktagningen följer de grundläggande principerna från whist där man måste följa den utspelade färgen om möjligt, och trumfkort kan dominera sticket om sådana spelats. När alla stick är tagna räknas resultaten för spelföraren, där ett lyckat resultat kallas för "hem", en nästan lyckad för "bet" och en betydande avvikelse för "kodilj".
Spelets ekonomi och poängräkning
Ekonomisk uppgörelse i spelet görs genom "virapullan", en liten behållare fylld med spelmarker i olika färger för att markera vinst och förlust. Traditionellt sätts marker i och tas från virapullan beroende på spelets utfall, och pinnbetalningar mellan spelarna kan också ske direkt. Vid spelets slut delas innehållet mellan spelarna, och om pengar är involverade kan förlorade marker köpas tillbaka.
Budgivningens traditioner
Traditionellt i Vira har det funnits ett motstånd mot att låta spelare enkelt vinna kontrakt utan tillräcklig utmaning. Om en spelare anser att föregående budgivare kommer vinna lätt, förväntas denne bjuda vidare även med svaga kort. Denna tradition är inte strikt reglerad, men betydande avvikelser ses ofta som ett brott mot god etikett. Konventioner för när det är acceptabelt att passa ett bud utvecklades i "Handbok i Vira" av Göran B. Nilsson 1973, vilka har både berömts och kritiserats för att vara för strikta. Idag varierar tillämpningen av dessa traditioner beroende på sällskapets lokala sedvänjor. Nybörjare uppmanas att först undersöka vilka normer som gäller inom den aktuella spelgruppen.